...

Allting känns bara så värdelöst. Trött på att bara jag ska höra av mig till folk. Är aldrig någon som angaskerar sig i mig (lät ego) men menar är alltid jag som ska hålla kontakten.. Den enda som kan ringa ibland utan att något hänt eller nåt är min Mamma fast de kan dröja mellan gångerna men de kvittar ju.. Det får mig i alla fall att känna mig väldigt värdelös och bortglömd. Vet inte ens om de är lönt o ha någon studentfest, för lär väl ändå inte komma någon känns det som..
Alla tankar tar död på mig innefrån. Men tyvärr är det sanningen..

Den bortglömda människa.

Får låta hur ego jag vill för de kanske jag gör men så får man se det från andra håll också, då är alla andra folk ego också som aldrig har tid o låter andra angaskera sig.. Trött på det! Har många gånger sagt till mig själv att jag ska sluta höra av mig o vad visar de? Jo jag blir just en ensam människa. Dom enda som någonsin bryr sig är min underbara sambo och bästa dottern.. Är otroligt glad att jag har er, hade jag inte haft er hade jag inte haft någon. Skiter i vem det är som läser detta för det är ren sanning som ingen någonsin kommer förstå.. Och de här är inget man kan gå o prata med någon om. För jag är ensam fast jag inte vill det. Enda gången är när jag själv hör av mig men så fort jag inte gör de så är de alldeles tyst INTE EN JÄVEL hör av sig (förutom min lilla familj som är mig nära hela tiden) <3

Sannie - ensam är stark säger dom, men är ingen sanning någonstans för mig!